Skansen

Som medlem i Gesällskapet har du möjlighet att arbeta i den lilla bokbindaverkstaden på Skansen i hantverkskvarteren. Oftast sitter man tillsammans med en kollega under en lördag eller söndag några gånger om året.

Skulle du vara intresserad av detta och vill du få mer information kontakta då Göte Modin.

Gote.e.modin@telia.com

Tel: 08-711 94 24

 

Huset från Bondegatan 50

Huset där bokbinderiet finns är en tvåvånig träbyggnad från Bondegatan 50 på Söder i Stockholm. Huset har på Skansen kommit att härbärgera en rad olika verksamheter. I bottenvåningen är bokbinderi och en kryddbod med bodkammare inhysta. I övervåningen finns en arbetsbostad, en gravörverkstad och ett sadelmakeri.

Byggnaden är uppförd i timmer med rödfärgad locklistpanel. Fönstren i nedervåningen är försedda med luckor. Det flacka sadeltaket är täckt med näver och torv så som det ursprungligen varit. Huset är byggt i vinkel. Genom en inkörsport kommer man från gatan in på en kullerstenslagd gård, som på norra sidan begränsas av Boktryckeriet och förövrigt omgärdas av rödfärgade plank.

Huset revs 1929  och skänktes till Skansen av fabrikör K M Johansson. Skansens stadskvarter var då ännu på planeringsstadiet, men 1935 kunde man börja uppföra byggnaden på dess nuvarande olats delvis med hjälp av pengar, som ställdes till förfogande av Kooperativa Förbundet.

Huset torde ursprungligen vara byggt i början av 1700-talet. Vid 17000-talets mitt ägdes fastigheten av en klädesfaktor Rampe, som köpt den av överskäraren Grubbs änka Cecilia Holm. Bland de senare ägorna har funnits bland annat en klädesfabrikör, en kardfabrikör, en tullvaktmästare och en järnbärare. 1850 köptes fastigheten av två viktualiehandlare, Johan Öberg och Johan Borglund, som sedan ägde den några år. De hade dock sina bodar på annat håll och någon butik tycks inta ha funnits i huset innan det flyttades till Skansen.

Bokbindning

Efter uppfinningen av lumppappret, som började användas i Italien på 1100-talet och i Tyskland på 1300-talet, och i ännu högre grad efter boktryckarkonstens införande vid 1400-talets mitt, fick böckerna ett helt nytt utseende både utvändigt och invändigt.

Under medeltiden brukade böckerna skyddas med hjälp av tjocka träskivor, som senare började kläs över med pergament eller läder. Skivorna hölls samman med läderremmar. I och med användningen av kalvskinnet från början av 1400-talet och boktryckarkonstens införande, utvecklades bokbinderiet till en självständig konstart i renässansen Italien och Frankrike. Efter mönster från Orienten började man i dessa länder dekorera främst bokbandets framsida med hjälp av graverade stämplar och bladguld.

I Sverige förekom tidigt bokbindning i klostren, t ex i Vadstena, men det var först på 1600- och 1700-talet, då stora allmänna och privata bibliotek upprättades, som bokbindningen fick någon större omfattning och då främst i Stockholm.

Skansens bokbindarverkstad är inrymd i huset från Bondegatan 50. Inventarierna kommer till största delen från Henrik Wilhelm Palmérs verkstad, belägen på Österlånggatan 23 i Stockholm. Palmér, som var född 1828, gick 1844-49 i lära hos Petter Holmström och blev mästare 1854. Hans verksamhet upphörde 1892, då han överlät inventarierna i sin verkstad till Nordiska museet.

Verkstaden, som inte tillhörde de större, har en ålderdomlig prägel men visar hur en sådan verkstad kunde se ut under förra delen av 1800-talet.

Verkstaden gör ett något gyttrigt intryck, men detta är naturligt, eftersom arbetet med ett band, från falsslagning av arken till förgyllning av pärmar och rygg, innefattar många arbetsmonent med användande av ett sort antal olika redskap, verktyg och material.

Det stora arbetsbordet, som för ljusets skull har sin placering vid fönstret, dominerar verkstadsrummet. Bordet tjänade också nattetid som sovplats åt en eller två lärpojkar. Vid bordet finns ett par ganska höga pallar. Till höger innanför dörren står den höga, helt i trä gjorda pressen. Vid väggen omedelbart innanför dörren står ett gråmålat skåp, i vilket förvaras en stor uppsättning av mässingsstämplar med olika mönster, samt typer för tryckning av boktitlarna på bandets rygg. På väggen t.v. om arbetsbordet sitter en verktygshållare med ett flertal stämpeltrissor (rulletter), som användes till att dekorera bandet med bladguldsornamentik.

Runt om i rummet, på väggar och och golv, finns i övrigt de redskap och verktyg som  användes under arbetets gång, t.e.x häftlådor, hyvlar, marmorerade papper, skinn m.m.

Från boktyckeriet kom boken i form av ark, vanligen tryckta med 4 (folio), 8 (kvarto) eller 16 (oktav) sidor text. Om pappret var alltför poröst,
måste det planeras, d.v.s blötas i en lösning innehållande lin och alun, vilket gjorde pappret fastare. Sedan arken torkat, falsades, veks, de ett och ett korsvis 1,2 eller 3 gånger för resp 4,8 eller 16 sidor text. Till att jämna ut vecken användes ett s.k, falsben, som liknar en papperskniv av ben. Arken plockades sedan samman från de olika buntarna efter arksignatur, som anger arkens nummerordning. I äldre tid måste bokblocket, föra att bli plant, slås jämnt med en hammare på slagstenen. På senare tid fick man tunga valsar som pappret drogs genom  av verkstadens lärling. Efter hand som papperssorterna blev bättre och pressarna starkare, kunde man nöja sig med att sätta bokblocken i hård press under natten.

Så kom turen till häftningen i häftlådan, som står på arbetsbordet. Häftlådan är en stående ram med lodrätt uppspända snören. Ark efter ark häftades nu med häfttråd fast vid binden, som de uppspända snörena kallades, vanligen minst 4 till antalet. Utanför första och sista arket lades ett s.k. försätts, bestående av ett hopfalsat dubbelbad, samt utanpå detta en av något kraftigare papper gjord ansättningsfals. Den hade liksom försättsen en smal dubbelvikt fals vid den vikta kanten, så att denna kunde läggas om första rep. sista arket. Vid häftningen lät man i äldre tid binden ligga upphöjda, men vid slutet av 1700-talet började man såga in binden, d.v. göra rännor för binden i arkens ryggkanter så att ryggen blev alldeles slät. Då bandet är färdighäftat klipps det loss från häftlådan , så att ett par cm av binden blir kvar på vardera sidan om boken. Binden ruggades sedan upp med en arbetskniv mot ett uppskavningsbleck så att bindändarna blev uppsplitsade. För att ge bandet tillräcklig styrsel, beströks ryggen med lim. Sedan boken lagts att torka mellan ett par brädor under lätt tyngd, var den färdig att skäras.

I äldre tid utfördes skärningen av arkens kanter i en särskild skärpress så att snitten skulle bli släta och jämna. Boken skruvades fast i skärpressen efter märkena på framsnittet, som markerar vad som skall hyvlas bort. Pressen hölls fast mellan något underlag, t.ex. en stol, och bokbindarens kropp, och hyveln fördes fram och tillbaka tills eggen nått pressbrädan, då snittet var färdigt. På samma sätt förfors med övre och undre snittet. Två typer av skärhyvel visas i Skansen bokbindarverkstad, dels den tyska med cirkelformig klinga, dels den franska med spetsig eller tungformad klinga.

Efter snittförningen rundades ryggen med en träklubba med små, korta, kraftiga, rundade hammarslag, omväxlande på ena och andra sidan av boken.

Boken sattes sedan i press mellan ett par pressbräden så att ryggen sköt ut ca 2-5 mm utanför brädena. Man var också noga med att bibehålla ryggen rund. Med hammaren slogs ryggen ut 2-5 mm  utanför brädena så att dessa kom i jämnhöjd med den blivande pärmens yta. Man skiljer på djup resp. grund fals, beroende på hur man sedan skulle fästa binden. Vid de förnämare banden, helskinnband och halvfranska, som har djup fals, fäste man de utskavda binden utanpå pärmen, vilken placerats invid falsen. Man kunde även trä bindet (som i detta fall ej blivit utskavt) genom att hål i pärmen, som på detta sätt blev kraftigt förenad med boken. På böcker med grund fals fäste man binden på pärmens insida.

Sedan pärmarna ansatts, var nu boken färdig att överklädas, och beroende på vilken metod man använde sig av, erhölls man klotband,  band med klotrygg, helt skinnband, halvfranskt band med upphöjda bind eller pergamentband. De mera påkostade skinnbanden har oftast också vackra försättspapper och förgyllda eller väl målade och polerade snitt.

Förgyllningen, d.v.s. anbringandet av guldornament med stämlar (fileter) eller stämpeltrissor (rulletter) och bladguld, försigick på stora bordet invid fönstret. Förgyllningen tillgick så att skinnet först beströks med äggvita, och sedan denna torkat, med litet vaselin strax före på läggningen av baldguldet. Därefter trycktes den till ca 100 – 120 grader uppvärmda stämpeln mot skinnet, varvid äggvitan smälte och fäste guldet efter stämpelns mönster. Därefter gjordes ryggen ren och förgyllningen var färdig. På liknande sätt tillgick påtryckningen av titeln på ryggen. boken spändes då fast i den avfasade stockpressen. I en liten kast placerades titelns text med lösa typer, kasten skruvades till och titeln trycktes in.

Även i våra dagar tillgår bindningen av s.k. privatband, alltså mera påkostade unika band, på ovan skildrade sätt, givetvis med undantag för vissa smärre olikheter, betingade av de moderna redskapen. Vid bindning av förlagsband, som ju oftast tillverkas i mycket stora serier, används i stor utsträckning maskiner som häftmaskiner, skärmaskiner, förgyllningsmaskiner m.fl. Denna maskinella utveckling har framför allt ägt rum sedan 1800-talet.

Bandets färgglädje fanns inte endast på skinnet utan också på pärm-och försättspapper. För dekorering av detta papper använde man flera metoder. Klistermarmorering innebar att man överdrog papprets yta med klisterblandad färg, som man åstadkom mönster av genom att lägga två pappersark med färgytorna ihop och sedan dra dem isär, varvid en oregelbunden flammighet uppstod.

Marmoreringen med oxgalla och karragenmossa grundar sig på att dessa ämnen endast motvilligt blandas med varandra i vätskeform. Karragenmossa är en tångart som växer på klipporna vid Nordsjön och Atlanten. I ett avkok på denna mossa, som bildar en simmig, nästna geléartad massa, droppas färgerna. Genom att färgerna är tillsatta med oxgalla sprider sig dessa över hela ytan. på olika sätt kunde man sedan åstadkomma fantasifulla mönster. Mest använd har marmorering med kam varit. Ett med alunvatten preparerat papper läggs sedan  på ytan varvid mönstret överförs på papperet. Marmorerlådan och dess många tillbehör visas vid det lilla bordet invid fönstret till höger.

Litteratur:

Andrén, Erik, Hantverkare och handelsmän i Stadskvarteret. Trettiotalets Skansen, sid 173 ff. Stockholm 1939. Bengtson, Bengt, Bokbinderiet. Skansens hus och gårdar, sid 130 ff. Stockholm 1993. Bengtson, Bengt, Det äldre förlagsbandet. Stockholm 1950. Key, Kerstin, Amatörbokbinderi, 3:e uppl. Stockholm 1922.

 

 

 

Comments are closed.